Hej,

Det har tagit tid för oss att få iväg detta mailet till er men Smygan (i jourhemmet omdöpt till Smulan) som vi adopterade från er 140727 finns inte hos oss längre. Snart efter att Smulan flyttat in hos oss fick hon diabetes och vi startade en insulinbehandling och diabetesen gav otroligt nog med sig. Hon fick vara frisk en tid innan den kom tillbaka och i samråd med veterinär kom vi fram till att inte behandla med insulin igen då hon under sin första behandling åkte ner så långt i blodsocker att hon riskerade koma. Vi startade en kostbehandling och det fungerade en liten tid men sen började Smulfisen att tappa i vikt och den 23 november 2016 åkte vi in med henne till veterinären igen. Proverna visade att diabetesen hade slagit ut hennes njurar och hon fick somna in och begravdes samma kväll i Franciskuslunden här i Örebro.

När hon kom till oss var Smulan en väldigt rädd kisse. Det tog nästan två månader innan hon vågade komma fram när vi båda var hemma och upp till 1,5 år innan hon vågade ligga mellan oss i soffan men det var värt varenda sekund för hon var den finaste, lenaste kissen nånsin och vi älskade henne massor. De sista dagarna var hon så kelig och mysig och det var som om hon visste vad som skulle hända och sa adjö. Hon var vår lilla Smulfis och vi saknar henne så mycket.

Mvh,
Klara Vading
& Andreas Svensson

Hej <3
Våren/sommaren 2016 adopterade jag och min familj en helt underbar dam utav er. Vi antog då att hon var ca 10 år och vi hade hela tiden inställningen att vi ville ge henne ett bra slut på livet. Dagen efter vi hade varit och tittat på Gamma så fick hon följa med oss hem, barnen döpte snabbt om henne till Maja och hon kände sig som hemma direkt.

Strax efter att hon flyttat in så smet hon ut.. Jag trodde då att vi aldrig skulle få se henne igen, men 2 timmar senare kom hon glatt strosande med en mus i munnen. Efter det gick det knappt att hålla henne inne! Hon jagade hela dagarna, klättrade i träd och skrämde bort grannens katter om de kom för nära tomten.

På kvällarna var hon först på att bänka sig i soffan och hon ville inte missa ett ända tillfälle för mys och gos.. Men så i fredags förmiddag så kom hon inte ner till frukosten som hon brukar. Hon kom inte och la sig i soffan på kvällen som hon brukade.

Så på lördag morgon ringde vi Strömsholms djursjukhus och sen åkte vi in.. Väl inne så tog en massa prover och det visade sig snabbt att hennes lever hade lagt av. Hennes bilirubinvärde var strax över 100 (ska inte vara mer än 2), hon hade nästan inga vita blodkroppar kvar i blodet och hon hade höga intox värden. Så efter noga övervägning så togs beslutet om att låta vår underbara Gamma somna in. <3 Veterinären stödde det beslutet och ansåg själv att det var det ända rätta.. Vi har även valt att kremera vår älskade Gamma så att vi till våren kan begrava henne under ett träd på hennes favoritplats i trädgården. <3

Sorgen och saknaden efter Gamma kommer bli stor! Hon kom alltid och mötte mig ute vid bilen på uppfarten när jag kom hem från jobbet.. Hon låg alltid i sonens säng på nätterna och alla otaliga gånger hon kom in med sina levande byten som hon sen släppte på matsalsgolvet. Självklart fick hon alltid beröm och blev alltid lika besviken när hon insåg att någon tagit bort hennes byte.

Att adoptera Gamma var det bästa beslut vi som familj någonsin tagit och tack för att ni gav oss världens mysigaste katt <3

Varma hälsningar, Amy Ståhl (Hallstahammar)

Den 10/1 fick vår älskade Luna, hos katthemmet Raita, vandra vidare till katthimlen. Hon var en misse i litet format men med stor personlighet som gav så mycket kärlek Luna såg alltid en ny vän i alla människor hon träffade, och höll inte tillbaka på varken gos eller spinn. Luna kommer för evigt vara saknad hos oss.
Hon fick somna in hos veterinären pga juvertumör och nosproblem.

Tack Örebro Katthem för att jag/vi fick äran att ta hand om den absolut bästa katten man kan önska sig!

Hälsningar
Ellen Frödeberg Hall
och Robert Hedman

Gipsy var en livsnjutare som alltid ville ligga i mattes knä, gosa genom att stångas eller äta räkor. Sov gärna hela nätterna på matte eller husse och dagtid fann hon helst en strimma sol och la sig i den med magen i vädret. Var en jägare av rang, trots att hon levde som innekatt. Gipsy var bästis med Rutan och de låg ofta tillsammans och gosade.

Fick somna in efter att veterinär hittat kraftigt förstorade lymfknutar i hennes buk.

Rutan älskade magkli, fil och parmaskinka. Tyckte mycket om godis och missade aldrig en chans att sno några ur burken. Fanns en väska framme låg Rutan på den och hon älskade att vara ute på balkongen och vädra magen i solen. Blev väldigt självsäker de sista åren och såg det som självklart att sitta med vid bordet och se vad alla åt. Rutan var bästis med Gipsy Quinn och de gosade ofta med varandra.

Fick somna in då hennes tarm slutade fungera och medicinering inte fungerade.

Linnea och Daniel

Fredagen den 18 augusti fick Titus somna in. Han blev 19 år gammal. Han hade en böld i käken som opererades och hans tillstånd försämrades hastigt efter 3 dagar då komplikationer tillstötte.
Vi adopterade honom i november 2012. Han var en snäll kisse med viss integritet. Älskade att bli klappad, spann så fort man visade honom uppmärksamhet. Han tog livet med en klackspark, stressade aldrig upp sig. Transportburen var inget problem. Det var bara att sätta ner honom framför luckan så gick han in själv. Var mycket hemkär. Sov gärna under en tuja eller på altanen om det var bra väder. Tog ibland en kortare tur i omgivningen för att kolla de andra kissarna i området. Sov alltid mellan husses och mattes huvudkuddar.
Saknaden är enorm. Han var en älskad kisse.

Tack för den tid, älskade Titus, vi fick tillsammans med dig. Nu får du träffa kompisen Melker i katthimlen.

Christer och Maritha Johansson

Jens. Eller Jens-nosen som vi kallade honom. Han kurrade som en hel symaskin. Vi kallade honom även kurr-maskinen. Han kom in i vårt hem som en i familjen. Han vande sig snabbt och fick en buskompis i vår Tusse. Han gosade med båda våra andra katter men blev mest tvättad av dem. De tyckte oftast att han var lite närgången för han gick ofta fram dit han ville utan hänsyn till om de låg i vägen eller om han på sig på dem. Han var otroligt fin. Liten vit och röd med de sötaste bärnstensfärgade ögonen jag någonsin sett.
I december 2016 fick vi oväntat veta att han led av den lömska sjukdomen HCM. Enkelt förklarat samlade hjärtat på sig blod till följd av att hjärtat inte kunde pumpa ut det tillräckligt snabbt. Sjukdomen leder alltid till vätskeansamling och blodpropp. Sjukdomen är genetisk och brukar inte upptäckas förrän runt 7 års ålder. Vi gav honom 3 olika hjärtmediciner under ca 3 månader men hans tillstånd försämrades så pass att vi valde att låta honom somna in den 23 mars 2017. Han blev inte ens 2 år gammal. Fick aldrig uppleva livet ordentligt men nu hoppas jag han minns den stunden han hade här som fin.

Vi saknar dig och när du försvann försvann en bit av våra hjärtan. Vi älskar dig

Tove och Ola
Sessan och Tusse

Den 30/4 fick Lukas hastigt lämna oss pga hjärtfel. Han kämpade in i det sista och han kommer för alltid finnas inom oss! Han kommer vara saknad av oss alla.
Han var en riktig glädjespridare och han älskade att sitta i fönstret och försöka jaga fåglarna såhär på våren och mysa med sin storebror Bosse var något utav det bästa han visste. Ett riktigt charmtroll var han och alla som träffade honom föll för honom direkt. Vi älskar dig och glömmer dig aldrig!

Vår älskade Lukas
/Elaine, Jonathan och Bosse

Iva kom till oss strax före jul 2014 och adoptionen gick igenom i maj 2015. (Hon kom egentligen till oss redan i september 2014 då vi tog in henne när hon var mager och svulten men fick bo ett tag i jourhem.)

Hon (Skrållan hette hon från början egentligen och föddes 2001 i Sågmyra) fick somna in den 19 december 2016 då hon led av artros och inte kunde sköta om sig ordentligt. Hon var stel, slutade tvätta sig och hade svårigheter att gå på lådan. Hon var dessutom helt blind sedan tidigare i höstas. Men det hanterade hon galant, det svåra blev stelheten.

Vi har kunnat ge henne ett par fina år efter hennes äventyr på rymmen och vi känner att hon har trivts bra hos oss. Hon var trygg och lugn trots att hon var blind och det tar jag faktiskt som en komplimang till oss andra i familjen. Hon är saknad.

Vänliga hälsningar
Ann Andersson, Lindesberg

Muzze eller Martin som han hette hos er, flyttade som bebis till oss hösten 2005.
Muzze var en stor kille med känslig själ.
Natten till måndag 10/4 2017 hände något, förmodligen stroke och Muzze blev blind, förvirrad, ostadig och inte kontaktbar. Tyvärr fanns det inget vi kunde göra för honom och tisdag 11/4-2017 fick han somna in. Även om vi vet att det var det bästa för Muzze att få somna in, känns det förtvivlat sorgligt.

Vi saknar honom så fruktansvärt och kommer att minnas honom som på bilden, avslappnad och lycklig.

/Monica, Michelle och Kim

Du kom till oss så ung och lämnade oss så fort. Din nyfikenhet och din kärlek har lämnat ett spår i våra hjärtan. Tack för din tid hos oss och tack för att vi fick chansen att få lära känna dig. Vi ses i himlen.

Mattias & Marianne

Den 13/3 fick älskade Albus (*Twizzy) somna in pga en obotlig sjukdom. Han fick drygt 4 år hemma hos oss i Köping där han frodades och blev en mycket självsäker och social katt.

Han tyckte om att leka med kattkompisen, ligga i fönstret och "kvittra" på fåglar som flög förbi, krypa upp i knät under filmkvällar och gosa, leta efter kattgodis man gömt på olika ställen i lägenheten, på sommaren ligga ute på balkongen i solen och bara njuta, och när man kom hem från jobbet stå i hallen och hälsa en välkommen hem.

Han är otroligt saknad men finns med oss i våra minnen ❤ // ägare Emma

Under alla dessa underbara månaderna vi fått tillbringa med dig har varit underbara. Redan vid första mötet när vi kom till jourhemmet och såg dig leka med dina katt kompisar och den blick du gav oss smälte våra hjärtan. Två dagar före jul kom du hem till oss med en utstrålning som smittade av sig på oss andra, du var full med energi. All den kärlek du gav oss gav vi tillbaka. Våran kärlek till dig brinner starkt än i dag.

Du lämnade oss med ett stort hål i våra hjärtan. Vi kommer alltid ha dig i tankarna och komma ihåg din utstrålning.

Hoppas att vi syns på andra sidan.

Kommer alltid att älska dig i all evighet.

Mattias & Marianne

Världens underbaraste katt, Linlugg, somnade stilla in den 2 mars 2017. Hon drabbades av cancer och spridningen var vid upptäckandet redan för stor för att stoppa. In i det sista var hon den mest kelsjuka och tillgivna katten jag någonsin har mött. Saknaden är oerhört stor, men jag är samtidigt så tacksam för de nästan fem åren vi fick tillsammans.

Mattias

Igår 2016-11-16 var det en sorgens dag för mig. Min älskade lilla Prima (till vänster på bilden) fick somna in på grund av sjukdom, hon blev 13 år. Bilden på Prima och hennes bästis Millis var bilden jag föll för på Instagram och som ledde till att jag adopterade de båda från katthemmet. Tyvärr fick även Millis somna in på grund av sjukdom i juli förra året, hon blev 16 år. Saknaden av de båda är väldigt stor, men förhoppningsvis är de nu tillsammans igen.

Hälsningar från Marie-Louise Albertsson

Vi ville berätta lite om Sussi-Ann, eller Siri som vi kallade henne. Hon flyttade hem till oss från katthemmet 10/8 och vi har trivts så himla bra ihop. Hon var otroligt snäll, social och kelig. Varje kväll har hon myst hos oss i soffan och varje natt sovit i vår säng. I början gjorde vi små utflykter utomhus med Siri i sele, hon tyckte det var spännande att utforska skogen här runtomkring och sitta och lyssna och spana på allt. Vi adopterade Siri och monterade en kattlucka så hon kunde komma och gå som hon ville. Hon var oftast ute hela kvällarna men kom sedan in sent för att mysa. Förra helgen visade hon upp sitt första byte, en mus. Hon vande sig också snabbt vid barnen, gjorde dem sällskap ibland och lät sig klappas av dem.

Tyvärr blev kattlyckan inte långvarig för oss. Efter förra helgen slutade nämligen Siri äta helt. När hon hade matvägrat helt i över ett dygn tog vi henne till veterinär som konstaterade minst en trasig tand, men framför allt väldigt dåliga levervärden. Så dåliga att de troligtvis inte kunde bero enbart på några dagars dåligt ätande, och hon hade dessutom gått ner mycket i vikt sedan hon vägdes i somras. På grund av de dåliga värdena kunde hon inte sövas för att undersöka och åtgärda tänderna. Enligt veterinärens rekommendation har vi gett henne specialmat med spruta, smärtstillande och tillskott för levern hela veckan. Dessvärre tålde inte Siri den smärtlindrande medicinen så den fick sättas ut. De senaste dagarna verkade hon må allt sämre och ha ont, så istället för det planerade besöket hos veterinären efter helgen åkte vi med henne till djurkliniken i Kumla igår. Hon undersöktes på nytt och nya prover togs, eftersom vi också ville få en second opinion och behandlingsalternativ, men nu var levervärdena ännu sämre. Man hade kunnat lägga in henne med dropp, sond och mediciner i flera veckor, med extremt liten chans på att hon skulle klara sig, vilket vi blev avrådda ifrån på grund av hennes ålder och de dåliga värdena. Siri fick istället somna in och trots att vi fick så kort tid tillsammans fattas hon oss, vi saknar och sörjer henne så himla mycket. Hon var verkligen en helt underbar katt.

Med ledsna hälsningar
Katharina & Erik

Den 1 juli somnade min finaste Kim (Horver) in.
Efter att ha varit jourhem till honom under några månader hade han charmat sig in i mitt hjärta och han fick sitt föralltid hem hos mig, även om jag hoppats att för alltid skulle vara lite längre än knappt 2 år.
Kim var en otroligt klok och tillgiven kisse som alltid ville vara med, särskilt när det lagades fisk och han lämnar efter sig ett stort tomrum.

Troligtvis hade han en tumör och till sist orkade inte hjärtat mer.

/Emelie

Under alla dessa underbara år jag fått tillsammans med henne har varit helt underbara. Redan när jag såg henne för första gången så visste jag inombords att detta var den rätta katten för mig. Vi hittade varandra redan första gången vi sågs, fick en puss på handen när jag satte mig bredvid henne. Från den stunden så fanns hon med mig hela tiden. Hon kommer alltid att finnas med mig hela livet ut. Hon hade ett underbart sätt som fick ens hjärta att smälta när man såg hennes utstrålning.

Saknaden är stor och tomheten hon lämnat går inte att fylla. Hoppas att vi ses i himlen en vacker dag.

Somnade in i hemmet 23/5.
Blev 11 år.

Kommer alltid att älska dig i all evighet.

Din husse

Mattias.

Pontus in memoriam (2015-12-15)
I september 2007 adopterade vi Pontus för att bli innekatt och kompis till Milou (Diana på katthemmet, adopterad i augusti 2006). Efter lite situationsanpassning fann sig Pontus väl tillrätta i Kungsör, lärde sig snabbt av Milou var livets nödtorft fanns och även var husse och matte tillbringade nätterna!

Med tiden åldrades Pontus till den grad att han knappt velat besöka sin matplats. Efter andra problem har matte och husse 2015-12-15 besökt en veterinär och samfällt kommit fram till att Pontus inte ska lida mer av sina ålderskrämpor.

Milou, Lillan och Erik tackar för de år Örebro Katthem via Jaanas jourverksamhet lät oss få med Pontus.

Lillan P, Erik F

Vackra Frigga som adopterades 071216 fick somna in 150811 efter kortare tids sjukdom.
Tack för de nästan åtta år vi fick vara din familj. Du var fantastisk, älskad och nu saknad.

Hannes och Linda

Det är med stor sorg i mitt hjärta när jag nu vill tala om för er att min älskade Millis och Primas bästis har fått somna in på grund av sjukdom.

I början av april fick hon sår på sina öron. Veterinären konstaterade efter provtagning att Millis eget immunförsvar hade börjat angripa den tunnare huden, i hennes fall började det på öronen. Enda behandlingen som hjälper är kortison, vi började med tabletter för att se så att hon tålde det. Gick sådär att få i henne tabletterna, men på återbesöket 14 dagar senare hade såren nästan helt försvunnit. Millis fick nu en spruta med kortison istället och den skulle räcka en månad.

Veterinären sa att jag skulle höra av mig om 6 veckor om det hade börjat komma tillbaka för då skulle hon få en ny spruta. När det hade gått ca 6 veckor såg jag på öronen att det började komma sår, så snabbt tillbaka till veterinären för en ny spruta.

Redan 14 dagar efter den andra sprutan upptäckte jag sår under Millis haka och på sidan av underkäken. Nytt besök hos veterinären som då konstaterade att det var obehandlingsbart!!! Jag blev helt ställd för det var inget besked som jag väntade mig. Eftersom hon så nyligen fått kortisonsprutan hade hon kortison kvar i kroppen och kortison är den enda behandling som hjälper.

Millis åt allt jag ställde fram till henne, gick på lådan som vanligt och väckte mig som hon brukade runt kl 4.30 varje dag. Beslutet att låta henne somna in var svårt att ta i det läget, men när det började bli mer sår så kände jag att det var dags för jag ville inte att hon skulle behöva lida. Så i måndags 6 juli fick hon somna in.

Prima mår bra, hon är lite rosslig i halsen ibland men veterinären har lyssnat på hjärtat och lungorna och de låter bra. Prima har blivit tuffare, hon har lärt sig av att härma Millis. När hon märkte att hon också klarar av mer än hon tror så gör även hon ”ruscher” som Millis gjorde och har blivit smidigare och kan hoppa upp lite överallt. Det är roligt att se att hon har utvecklats och blivit mer självständig, hon är också mer lekfull nu. De busade med varandra och när en av dom var på lådan i badrummet så satt den andra utanför dörren och väntade. När sen den som varit på lådan var på väg ut genom dörren så hoppade den andra fram för att skrämmas.

Har varit en helt underbar tid sedan jag hämtade hem Prima och Millis, 24 augusti förra året. Helt underbara katter som ger och har gett mig många glada skratt och fina minnen och jag har inte ångrat mig en dag att jag adopterade de båda. Hade dock hoppats att vi alla tre skulle ha fått längre tid tillsammans.

Sommarhälsningar från Prima och Marie-Louise Albertsson

Vår älskade Tuss har stilla insomnat vid en aktningsvärd ålder av 17 år. Hon bodde hos oss från 2004 och vi adopterade henne i februari 2007. Efter en tuff start i unga år fick hon sen många fantastiska år hos oss. Och blev rejält bortskämd.

Det har varit en förmån att få bo hos henne och få lära känna alla hennes egenskaper och egenheter. Vår saknad är så stor och svår att bära.

Hälsningar
Dan och Birgitta Agardh

Vår älskade Vide (fd Erwin) har fått somna in i dag efter ett illa benbrott. Så älskad och så saknad. Togs ifrån oss alldeles för tidigt men han hann uppleva världen när den var som allra bäst i vårsol full med saker att upptäcka! Adopterades 141024.

Josefin

Tisdagen den 16/12 2014 fick Melker somna in på grund av njur- och urinvägsproblem.
Han blev c. 10 år.
Vi adopterade honom i maj 2009. Han var älskad från första stund.
En kisse som ofta sökte upp ett knä att mysa i. Låg gärna på en arm med täcke på sig nattetid.
Otroligt snäll och social och omtyckt av alla som träffade honom.
Det är ett stort tomrum utan honom.
Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan. Tack för den tid vi fick tillsammans.

Christer och Maritha Johansson
Kattkompisen Titus

6 december 2009 kom du lilla kära vän. Trött, mager och sliten du var, men efter värme och massa kärlek vann vi ditt lilla hjärta.
Du kom att bli våran keliga lilla tjej och vän.
Tack Tamarina för att vi fick bli din familj. Vila i frid.
Alltid i våra hjärtan.

Eva och Sofia Bengtsson, Karlskoga

Jag har tyvärr väntat i snart en månad med att kontakta jourhemmet angående vår fina Ässa som vi först hade som jourhem och sedan adopterade våren 2010. Hon fick diagnos njursvikt i våras, vi fick några månader till innan hon blev mycket sämre. Den 2 november tog vi det jobbiga beslutet att låta henne somna in.

Ässa var en blyg tjej i början som utvecklades enormt under våra 4 år tillsammans. Hon vågade sig fram sakta men säkert och var inte alls en skygg katt mot slutet. Jag är så tacksam för den tiden vi fick, trodde att vi skulle få flera år :( Det är så sant som det sägs att katthemskatter känner en sådan tacksamhet och är otroligt snälla. Vi har idag kvar vår andra katttjej Affra, också från katthemmet, hon är pigg och frisk tack o lov, himla snäll hon med.

Älskade Ässa RIP 2004-2014. Du är enormt saknad.

Matilde Martinez

Vi adopterade både Notlin och Friendy i mars 2013. Endast tre månader senare upptäcktes det att Notlin hade FIP.
Nu i oktober upptäcktes även samma sak med Friendy.
Notlin blev endast åtta månader gammal och Friendy precis två år.. FIP är en hemsk sjukdom! :(

Nu är ni åter förenade och på en bättre plats.. Vi kommer för alltid att älska er och aldrig glömma er!

/Cecilia, Gustav & Jamillo

Det är med stor sorg i våra hjärtan vi meddelar att vi har förlorat älskade Signe och Zelda (Tösa och Tosa).

Signe förlorade vi i maj månad och Zelda nu för några dagar sedan. Anledningen var FIP.

Ni blev knappt 1 år gamla, men oj, vad ni har givit oss mycket kärlek. Det är väldigt tomt här hemma nu.
Vi kommer alltid att älska er,
kramar,
Husse och Matte.

"I torsdags den 19 juni avlivade vi vår älskade katt Shadden. Vi adopterade honom från er den 6/1 2006. Han hette då Shadow men vi döpte om honom till Shadden. Vi älskade honom från första stund. Han har varit vårat barn och han har verkligen blivit bortskämd. Han har varit älskad av grannarna runt omkring, kanske för att han var mera som en hund än katt. Gick vi in till någon granne så var han med som en hund. Han var en riktig fighter/hunter, han höll råttorna borta, det var till och med så grannarna märkte att råttorna försvann när Shadden kom till oss. Han har fått komma och gå i stort sett som han velat, vi har gått upp mitt i natten om han velat gå ut. Han hade kattlucka in på våran inglasade altan, så han kunde gå in och ut därifrån som han ville om det var dåligt väder eller kallt ute. Där hade han en stol med kuddar och dynor att ligga och mysa i. Han har varit lite sjuk då och då och fått antibiotika, han hade problem med eksem, men hans eksem fanns inuti kroppen, så när det kom så slutade han äta tills han fick antibiotika. Sista tiden led han av återkommande urinvägsinfektioner och kissade blod. Så nu när han började visa tecken igen så beslöt vi att ta bort honom. Man måste tänka på kattens bästa. Han var ca 3 år när vi fick honom och han har bott hos oss i 8 år, så om han fått vara frisk har han kunnat leva i många år till. Men nu ligger han i en kista bredvid våran förra katt i trädgården. Vi saknar honom så, men vi vet att nu har han det bra i katthimlen och har säkert träffat många nya vänner. R.I.P vår älskade Shadden." /Matte Marie

140202: "När Maxxima kom till oss var hon blyg och försiktig, men oj, vad kärlek kan förändra en katt. Hon blev världens mysigaste Ester, som kom och lade sig på köksbordet eller i famnen och vände upp sin runda mage för att man skulle klia den. Hon brukade lägga mungipan mot fingret och "gnaga" när hon gosade. Till utseendet var hon sköldpaddsfärgad med mycket svart. Och mitt på magen hade hon en stor beige fläck.
Jag önskar att jag kunde ha dig hos mig nu, men man får inte alltid som man vill. Puss på dig, Ester." /Emmi, adoptivhem

130913: "Du kom till oss den 6/12 2009. Mager, skygg och sliten kom du min älskade vän. Men efter mycket kärlek och ömhet kom du att bli våran älskade pojk och vän. Tyvärr så blev du sjuk och nu efter två månader av kamp, hopp och trägen så fick du somna in. Tack Tildo för att du kom till oss och lät oss få bli din familj, vila i frid. DU KOMMER ALLTID ATT FINNAS I VÅRA HJÄRTAN.

Eva och Sofia Bengtsson, Karlskoga.

130720: "Jag har aldrig varit en kattmänniska. Har alltid tyckt att katter har varit opålitliga, inte vill kela och ibland är rentav elaka.
Hundar har däremot varit min grej. Hundar och hästar, marsvin och undulater. Men inte katter.
Så flyttade jag och min desto mer kattvana sambo till hus med gård. Jo, visst skulle vi behöva katter för råttornas skull.
Jag visste att min kollega Linda Börjesson höll på med katthemskatter, men vi började med att kolla runt själva vilket inte var lätt alls, det enda som möjligen fanns var dyra raskatter och det var vi inte intresserade av så till slut kontaktade vi Linda.
Hon hade redan då kattungen Fredde och hans syster Fiffi hemma hos sig och eftersom vi skulle ha två så tyckte hon att det kunde passa.
Visst, de var väl söta tyckte jag, men den där då, sa jag till min sambo efter att ha kollat på katthemmets hemsida, vilka härliga färger, och den har lite längre päls! Och den då, den är ju söt...
Jodå, jag har lärt mig nu att inte döma katten efter håren. Min sambo tyckte att Lindas kattungar fick duga, vi skulle ju inte hänga dem på väggen liksom, vilket jag väl fick hålla med om. Och så åkte vi och tittade.
Givetvis blev det just Fredde och Fiffi.
Och oj så fel jag hade! Det var ju de mysigaste katter jag någonsin träffat! Fiffi var lite blyg och tog lång tid på sig att känna sig trygg, medan Fredde svalde konceptet mer eller mindre på en gång och trots att varken hunden var kattvan eller katterna hundvan så fanniallafall Fredde och hunden varann. Och vad han tyckte om att gosa! Fredde var verkligen vår lilla kelgris.

Nu, knappt ett halvår senare, sprängs nästan mitt hjärta av sorg.
Efter att ha varit borta stora delar av den där dagen, kom vi hem och möttes av blodpölar i köket, vi förstod först inte var de kom ifrån, trots att Fredde satt ihopkrupen vid vattenskålen vid spisen. Men efter att ha lagt ihop ett och ett lyfte vi försiktigt på Fredde och en kaskad av blod landade på golvet. Vi la honom på köksbordet på en handduk men vi kunde inte hitta något sår, så det blev akut färd till veterinären som kunde konstatera en mycket kraftig urinvägsinfektion. Vi fick åka hem med dropp, antibiotika och smärtstillande. För att han inte skulle bli störd av de andra katterna fick han vara i badrummet. första dagen gick det bra, han var ganska pigg på kvällen men ville hela tiden gosa med oss.
Morgonen därpå kunde han inte resa sig, och jag funderade på om vi kanske var tvungna att ta honom till veterinären igen men jag la honom vid elementet där han hade mat, vatten och värme. Jag minns att han vred på huvudet och jamade åt mig, bad mig att stanna.
Men jag gick. Jag trodde att han skulle klara sig tills vi kom hem från jobbet.
Klockan elva ringde jag mamma för jag var orolig för min lilla katt. Halv tolv ringde hon och gav mig ett besked jag inte hade väntat mig, och som jag inte ville behöva ta; han var död.

Vi åkte hem direkt, jag skrek och grät hela vägen hem och resten av dagen. Och följande dagar också.
På kvällen begravde vi honom, och det var fruktansvärt jobbigt. Två fina rosor pryder hans grav och såsmåningom även en gravsten och en sten med en påmålad Fredde på. Fredde fick bara bli nio månader gammal.
Tack Fredde, för att du gjorde mig till kattmänniska.

Ett stort tack även till Linda Börjesson, som förmedlade två helt underbara individer, det är en ära att ha fått lära känna dem."

/Caroline och Robert, gnm Caroline

"Den 1:a juni, på dagen ett år och åtta månader efter att Lurrvar flyttade in hos oss gick han vidare till Skaparkatten.

Det var aldrig meningen att han skulle stanna, vi ryckte ut som jourhem när Lurrvar hittades benig och full av fästingar, men inte många timmar gick innan det bestämdes att hos oss skulle han bo och han fick sitt namn. Han var liten som en fyra-fem månaders kattunge, men veterinären sa att ”det här är ingen kattunge, han är ett år gammal”. Lurrvar var en minikatt som aldrig blev större eftersom hans föräldrar sannolikt var mycket nära släkt. Inaveln kanske också bidrog till att hans njurar var dåliga redan när han hittades. Lurrvars chanser till ett långt liv var alltså inte så goda. Men han bodde hos oss, var djupt älskad och hade det bra med sina kompisar Linnsen och Frank.

Till en början var han busig som få, han älskade att jaga både sin egen och de andra katternas svansar till Linnsens förtret. Hon avskydde honom när han flyttade in, men det blev bättre och bättre även om Lurrvar passade på att ge henne ett par högertassar varje dag när det väntades på kvällsmat. Med Frank gick det att brottas. Vi var oroliga för hur det skulle gå med tanke på att Frank var tre gånger större, men där Frank hade storlek och styrka hade Lurrvar snabbhet.
Så småningom kunde Lurrvar, Linnsen och Frank dela fönsterbräde eller ligga tillsammans på balkongen och det kändes fint att Lurrvar fick vara med de större katterna som hade tillbringat hela livet tillsammans.

När Lurrvar flyttade in hade han sannolikt aldrig haft några människor och var ganska skygg. Det tog tid att övertyga honom om att det inte var farligt när det kom en människa emot honom eller när lillhusse gick genom rummet med stora tunga steg. Vart efter tiden gick vågade han hoppa upp i sängen vid huvudänden när man låg där och det var så mysigt när han gjorde det, speciella stunder varje gång. Då kunde han buffa och nosa en i pannan och man blev alldeles varm inombords. Andas däremot var bäst att låta bli så att han inte skulle bli skrämd och hoppa ner. Det sista halvåret hände det då och då att han sov hos mig vid fotänden hela natten och det var så underbart!
Vissa vanor var återkommande, varje gång jag gick på toaletten kom Lurrvar in. Då gick han runt benen på mig tills jag lyfte upp honom, han låg alltid på rygg som en bebis i famnen och så såg vi varandra i ögonen. Efter en stund ville han gå ner och då var standard att han rullade i den utkrafsade kattsanden på badrumsgolvet. Oftast försöker man ju sopa upp den, men ibland fick den vara kvar bara för att Lurrvar var så söt när han låg och rullade och sträckte på sig så att man fick klia på magen! Sedan for han direkt ut i resten av lägenheten alldeles sandig så att han såg ut som en nyströsslad mjukglass och spred sanden överallt där han gick! Populärt direkt efter sandrullning var också att hoppa upp och dricka i fontänen så att all sand ramlade ner där…
En annan vana han tog sig var att ligga på köksbordet. Där väntade han tålmodigt på att det skulle bli frukost så att han skulle få slicka yoghurttallrik. Till en början fick han bara slicka tallriken ren, men den sista månaden sparades det alltid lite så att han fick mer, han fick inte ont i magen av laktosen och sockret spelade ju ingen större roll, vi visste ju att han bara hade kort tid kvar och skämde bort honom.

Under våren gick Lurrvar ner i vikt fast han åt och drack lika mycket som förut. Tyvärr visade det sig att han hade utvecklat skrumpnjurar och det fanns just inget mer att göra för honom. Lurrvar fick medicin för att må så bra som möjligt, men värdena fortsatte att försämras. Jag hoppades att han skulle klara sig över sommaren, för han var så pigg och mådde inte dåligt, men det tog bara några veckor så förstod vi att det var dags.

Lurrvar somnade in i min famn klockan 18.47 den 1 juni 2013. Han blev bara 2,5 år gammal. Jag har fortfarande inte förstått att han inte finns kvar, men jag är så oerhört tacksam att det var till just oss han kom, för han kunde inte ha varit mer älskad. Han var så enormt söt och alla som såg eller träffade honom blev charmade. Kanske var det hans stora ögon eller att han var så liten, något gjorde att man bara smälte när man såg honom. Att en så liten katt kunde göra ett så enormt stort avtryck i ens hjärta… Du kommer aldrig att glömmas Lurrvar, för alltid är du en del av vår familj!"

Linnsen och Frank
Matte och lillhusse

Fick somna in på grund av oklar sjukdom med snabb progredierande försämring.



Vår älskade Fabiola (minigurkan). Det är så tyst hemma utan dina små grymtningar, det är så tomt på din plats i trädgården och det är så ensamt i köket utan min Fabbi som ska se vad som händer och om det vankas falafel eller något annat gott. Du hade en stor plats i vårat liv och kommer alltid ha en stor plats i våra hjärtan. Sov gott så ses vi snart igen.
/Mhistel

Han fick namnet “Tiger” på Katthemmet.
Han var en av 22 stycken katter som Örebro Katthem lyckades rädda i Oktober 2003; ett vanvårdsfall, i ett hus med över 50 katter, där ingen enda katt hade kastrerats. Hans ålder var ingen riktigt säker på; antagligen var han mellan 9 och 12 år då.
Sex månader senare besökte jag Katthemmet i avsikt att adoptera en äldre katt, eventuellt två stycken.
Jag hade redan tagit hand om en utsvulten liten svart kattunge som var helt förvildad; han kom till min trädgård i utkanten av Mullhyttan och åt mat vi hade ställt ut till fåglarna – strax efter det att jag flyttade in i villan.
”Tiger” var mycket vacker: hans päls hade samma färg som torkade aprikoser, vackert tabby-tecknad i mörkare orange, och han hade fantastiskt långa morrhår. Han var uppenbarligen också en mycket harmonisk katt med ett fint temperament – han var helt enkelt snäll.
Han låg uppe på nättaket av ”buren” – kanske för att komma ifrån alla de andra katterna – och han spann och rullade runt och sträckte på sig. När jag fick veta att han hade varit på Katthemmet i sex månader blev jag mycket förvånad. Hur hade en så fin katt kunnat undgå att bli vald? En annan kvinna var där, och hon var också intresserad av ”Tiger”. Hon sa, att hon funderade på att adoptera honom, men hon var inte riktigt säker. Då tänkte jag, ”det är bäst att jag slår till; en så fin och snäll katt hittar man inte så ofta”.

Ett par dagar senare hämtade jag hem honom. Jag gav honom namnet Rupert, efter en engelsk barnboksnalle som är gul. Han flyttade in utan några som helst besvär, och han var hemskt snäll mot lilla Pascal (som inte hade fått det namnet ännu). Lite över fem veckor senare flyttade Rufus (arbetsnamn ”Bamse”) hem till oss; även han kom från Katthemmet. Nu hade jag en liten ”familj” bestående av tre hankatter, men det var aldrig några problem, slagsmål, eller kivande.
Rupert verkade betrakta Rufus som sin storebror (Rufus var också äldst) och de var nästan alltid tillsammans. De brukade sitta på farstukvisten, på var sin sida, som ett par heraldiska lejon. Många som gick förbi kommenterade denna vackra tablå. Om Rufus gav sig ut på en liten promenad så dröjde det inte länge förrän Rupert kom springande efter: ”Vänta på mig!” Inomhus låg de ofta på min säng, alla tre, i en enda röra av päls, svansar och tassar. Hemskt rart!

Rupert var mycket känslig, mer än de flesta katter; han visste omedelbart när jag var på dåligt humör, eller arg. En av hans förtjusande små egenheter var att han liksom ”kvittrade” eller ”skorrade” på ett alldeles speciellt sätt. Jag har haft många katter, men aldrig någon annan som ”pratade” på just det sättet; det var ett alldeles speciellt ljud som han gav ifrån sig när han mådde särskilt bra, i samband med att han spann.
När jag var sjuk och låg i sängen kom Rupert alltid och lade sig tätt tryckt intill mig, och sedan låg han där i timmar och höll mig sällskap.

En gång när jag kom hem efter ett par veckors bortavaro så satt inte Rupert på förstukvisten som han brukade göra (de hade en kattlucka). Jag ropade hans namn, och gick runt huset, och då kom Rupert springande i sporrsträck, med svansen rakt ut, och han jamade högt, och ”pratade” väldigt. Det lät faktiskt som om han grälade på mig; kanske tyckte han att jag hade varit borta alldeles för länge. (Naturligtvis hade jag en ”kattvakt” som kom varje dag, men det blev nog lite ensamt för katterna ändå. De var ju vana att ha mig hemma för det mesta.

Rupert fick leva hos mig, ute på landet, i en lugn och idyllisk miljö, i 3 år och lite över sex månader. Han led av njurfel, och sista sommaren var han inte så aktiv längre. Han började dra sig undan, och när kylan kom låg han mest under ett av elementen. Han åt mindre och mindre, och han började magra. Till slut så började han få ett speciellt trött och ”hängigt” uttryck ibland, och jag visste att det var dags att fatta det svåraste beslutet.

Han fick sluta sitt liv hos Karin Simonsson, den andra November 2007. Jag var med honom och höll i honom. Det gick mycket fort. Ena sekunden så fanns Rupert där, och nästa sekund så fanns det inte längre någon Rupert. Jag viskade ”Wait for me, I won't be long!” – jag sa exakt samma ord till Rufus när vi blev tvungna att skiljas hos veterinären.

Tyvärr så drar sig många, av olika anledningar, för att adoptera en medelålders, eller äldre, katt. En del vill ha en kattunge för att de inte vill gå miste om denna ”gulliga” fas av kattens liv, medan en del anser att det är lättare att ”träna”, eller ”uppfostra”, en ung katt. Andra är rädda för att en äldre katt kommer att behöva besöka veterinären ofta med olika krämpor, och de oroar sig också för de utgifter detta skulle resultera i.
Somliga vill inte adoptera en seniorkatt därför att de inte vill fästa sig vid ett djur som kanske inte kommer att leva så många år, och som de kommer att tvingas ”ta farväl av” ganska snart. Det finns dock aldrig några garantier för hur länge en katt kommer att leva.
En ung katt kan också bli svårt sjuk, eller den kan bli påkörd av en bil. Visst är kattungar förtjusande, men äldre katter har karaktär och lustiga små egenheter de också, och de är faktiskt bättre sällskap än en kattunge.

Jag vill uppmana fler att ge en äldre katt ett hem – även att ta en chans och ge en ”skyggis” ett hem!

Anna - Ruperts matte

Måste tyvärr meddela att Zack som vi adopterade från er den 25 september 2005 tyvärr har somnat in p.g.a sjukdom .
Han fick diagnosen Autoimmun hemolytisk anemi av veterinären och det gick väldigt fort från det att han blev akut svårt sjuk det tog bara några timmar.
Vi var med honom på slutet och han fick ett, fint stilla och värdigt avslut.
Han fick med sig sin favoritleksak en röd totalt söndertuggad leksaksmus när vi begravde honom.
Hälsningar Matte Suzanne med familj och pälsklingar

Bild 1 & 2: Här hittade han sitt plats högst upp i nya kattmöbeln och på nedanstående bild busar han med sin "lillasyster" Maya, som kom till oss 12 v gammal i juni 2006,
han var en mycket snäll och tålig "storebror" till henne.
Bild 3: Här ligger de 3 musketörerna dvs. Zack med sina bästa kompisar Quirky, också från Örebro Katthem adopterad i slutet av augusti 2005 och lilla bus Maya.

Jag vill berätta att Mamsen från Kåvi har fått somna in i sommar.
Det började med att vi hittade henne liggande ute. Hon kunde inte gå och huvudet var på sned. Hon förbättrades lite men ramlade så fort hon försökte gå och blev då stående i stället och vinglade. Huvudet lyckades hon inte hålla rakt alls. Veterinärens bedömning var att hon fått en tumör i huvudet och att det bästa för henne var att låta henne somna.
Mamsen kom till mig i januari år 2003. Hon var 2-3 år gammal, tovig, skygg och kraftigt överviktig. De tre första månaderna låg hon bara under soffan och kom endast fram på natten då hon åt och gick på lådan. Allt eftersom byggdes ett förtroende upp och de sista åren har hon varit en otroligt kelig och mysig katt som älskade att ligga på soffan och mysa. Antagligen som ett men från sitt tidigare liv fick vi alltid hålla hård koll på maten då hon inte hade något stopp när det gällde mat. Hon åt till och med upp hundens stora torrfoderkulor om vi lämnade det framme.
De två sista åren fick hon testa på livet på landet. Det började med korta turer ut på trappan som sedan blev längre och längre. Till slut kunde hon vara ute flera timmar och gå ganska långt bort i skogen. Vintertid ville hon dock mest vara inne och gick max ett varv runt huset medan hon sommartid gärna låg i hammocken och spejade över sina ägor. Hon blev även en mycket duktig råttjägare och har burit hem åtskilliga möss.
Det är med stor saknad jag skriver detta men jag är otroligt glad att jag fick ta hand om Mamsen och uppleva hur hon förändrades från en skygg, tovig och fet katt till en tillgiven och välmående katt som njöt av livet.
Att se denna katt som bara låg under soffan komma springande i full karriär över ängarna är ett varmt minne som jag alltid kommer att bära med mig.
Med vänliga hälsningar
Jenni Niska

"Låt mig berätta en historia om en envis liten dam.
För några år sedan skulle vi hämta två kattungar från ett jourhem i Örebro. Vi kom in till en fullständigt protest-nerpissad lägenhet och hämtade Stina och Zaima,
mamman Stella flyttades senare till en tjej här i Karlskoga. Ungarna blev adopterade och efter ett tag skulle hon som tagit hand om Stella flytta och kunde inte ha kvar henne.
Då kom Stella till oss.
Nu gick hon i alla fall på lådan och efter mycket om och men så lyckades vi komma till det stadiet att hon åtminstone inte var rädd för oss.
Sen kom vintern och då lyckades hon smita, vi fångade henne i fälla efter cirka 2 månader och nu var hon återigen rädd för oss. Hon behövde till veterinären pga ett fult bitsår och efter besöket behövde jag till vårdcentralen även jag pga bitsår. (Visste ni att man kan få blånagel av en katt som hugger, fast man har handskar?)
Det var väl lite efter detta som vi bestämde oss för att ingen annan kommer vilja ha henne, så vi tingade Stella. Så kom nästa vinter och tro det eller ej men hon lyckades smita ut igen, nu tog det lite längre tid innan vi lyckades fånga henne. Det visade sig i efterhand att hon var hos ett par som bor en bit bort och åt brödbitar de kastade ut till fåglarna, snacka om hungrig. Till slut lyckades vi lokalisera henne och hon höll till vid en nedlagd förskola en bit härifrån. Det tog en vecka innan hon gick i fällan.
Sedan dess var hon här hos oss och blev efterhand mindre och mindre skygg, men alltid reserverad. En av våra hankatter blev efter en tid hennes stora kärlek och ibland när hon låg bredvid honom kunde man lura henne och få klappa henne lite. Den senaste vintern spenderades inomhus, men från i våras började hon gå ut i inhägnaden på baksidan. Stella kunde aldrig lära sig att gå genom kattluckan i källaren utan behövde få komma ut och in genom vardagsrumsfönstret.
Nu var förhållandet mellan oss så pass bra att vi nog kunde ta och vaccinera och kastrera henne och det gick ju bra, inga bitsår, men det tog flera veckor innan hon litade på oss igen. Tratten fick tas av med först ett överraskningsklipp av halsbandet med sax och sedan togs själva tratten av (under soffan, fräsande) med en skräpplocktång.
Nu i sommar har hon mojjat ut i solen så fort den varit tillgänglig. Nu i den gångna helgen observerade vi att hon nog inte mådde riktigt bra och fick tid hos veterinären idag, tisdag. Jag lyckades inte fånga henne på första försöket, utan hon stack upp på övervåningen innan jag fick tag i henne. Den stressen, hennes sjukdom och ålder blev för mycket.
Nu finns här ingen katt som måste bli insläppt genom fönstret längre...
Sov så gott älskade Stella." //ANDERS

Ca 8 veckor när han inkom (050726). Kommer från norra Billinge där han bott hos en gammal man som togs in på sjukhus och ej kommer hem igen.

Fick somna in p.g.a. medfödd sjukdom

---

Ralle
22 december 2005


Levt tillsammans med ett 40-tal katter i Huddinge Centrum, Stockholm och farit mycket illa. Inkom till jourhem 30/10-05.

---

Tyke
25 november 2005


Tyke har tyvärr avlidit efter en kort tid i sitt nya hem p.g.a. ålder.

---

Morrisa
18 november 2005






Morrisa har fått somna in p.g.a. sjukdom efter drygt 1 år i sitt nya hem.
(Läs mer om Morrisa)

---

Joker
31 oktober 2005
(Tyvärr inget foto)


Bror till Texas, Attila, Elektra och Amber. Kommer från Odensbacken. Inkom till jourhem 29/10 då ca 8 veckor gammal.

Avled av okänd anledning i sitt jourhem.

---

Riki
30 augusti 2005


Född 050518. Unge till Gullan, kullsyskon med Indragirl, Shivaka och Frejalika.

Fick somna in p.g.a. sjukdom

---

Lady
20 maj 2005
(Tyvärr ingen bild)

15 år gammal. Omplaceras pga ägares flytt utomlands. Inkom till jourhem 27/2 '05.

Fick somna i p.g.a ålderskrämpor.

---

Bamse, numera Rufus
17 maj 2005


Hittekatt från Varberga, Örebro, där han blivit illa behandlad av de boende.

Fick somna in p.g.a ålderskrämpor efter ca ett år i sitt nya hem.

11 juli 2005: "Rufus (fd Bamse) kom till mig den 1 juni 2004. Han var en gammal katt på, ca 15-16 år, kanske äldre. På Örebro Katthem fick han namnet Bamse pga sin exceptionella storlek. Namnet Rufus fick han av mig pga sin mycket ovanliga pälsfärg: djupt röd-orange, nästan rävröd (Rufus betyder "han den röde"). Han hade ofta en djupt mänsklig blick i sina vackra, ljust blågröna ögon; en intelligens lyste i hans blick.

Knappt ett solår fick Rufus leva hos mig. Jag fattade det svåra beslutet, efter konsultation med veterinären Karin Simonsson, att låta Rufus få somna in. Detta var den 17 maj. Han var inte ensam, jag höll i honom hela tiden.

Rupert sörjer sin kattkamrat; han vet inte riktigt vad han ska ta sig till utan Rufus. Själv sörjer jag också, jag saknar min "gammelkisse" mycket. Nu ligger hans stackars gamla kropp under en vacker rosenbuske i min trädgård. Den allra första knoppen kommer snart att slå ut."

Anna Victorin

---

Baileys
6 april 2005


ca 6 månader gammal (3/12 -04), född ute och kullsyskon med Tequila, Bells och Shivas.

Fick somna in p.g.a sjukdom

---

Rembrandt
13 mars 2005


Rembrandt var en av de avlivningshotade katterna som satt på kattpensionatet. Inkom till jourhem 23/10 -04.

Fick somna in p.g.a. kronisk öroninflammation som ej gick att bota.

---

Velvet
21 februari 2005


Runt 6 månader gammal februari -05. Kom tillsammans med Vide som hon tidigare bott ihop med. Omplacerades p.g.a allergi.

Fick somna in efter en tids sjukdom.

---

Ramirez
12 februari 2005


Kullsyskon med Twiggy, Angus, Bob och Jordie
Fick somna in på veterinärens inrådan då han plågades svårt av allergi som inte lät sig behandlas.

---

Tuttie
9 januari 2005


Hittades i dåligt skick i Lundby, Örebro. Förmodligen en mycket gammal kisse.

Fick somna in och slippa sina krämpor på veterinärens inrådan.

---

Freja
13 december 2004

Har gått hemlös i 1,5 år och blivit matad. Kan vara c.a 2-3 år gammal. Mamma till Lilletass, Rackartuss och Clemens.
Fick somna in p.g.a. en förmodad hjärnblödning eller epilepsi.

---

Spiros
10 november 2004


Hittades i Fjugesta. Bror till Shandy.
Fick somna in p.g.a. svår infektion i kroppen, dåliga blodvärden m.m.

---

Lille Puh
1 november 2004


Hittekattunge från Almby Kyrka i Örebro. Hittades i en väska tillsammans med sina syskon när han bara var runt 2 veckor.