Hej katthemmet.

Nu har Zorro bott hos oss i två veckor. När vi hämtade Zorro hos er blev det en liten dålig start för förhållandet Zorro – husse. Han var ju rädd och när han direkt smet ut ur buren fick jag kasta mig efter honom och fick ett tag som inte var det bästa och särskilt inte vid hämtningen. Ni må tro att jag kände mig som en bov och mådde dåligt.

Nåväl, när vi kom hem så öppnade vi buren där mat och låda stod framme. Den rädde Zorro försvann som en avlöning under ett skåp och låg där på kalla klinkersgolvet. Vi försökte locka fram honom på alla vis men lät honom vara i fred och instängd i det rummet under natten så att han skulle vänja sig var mat och bajslåda finns.

På morgonen såg vi att han använt både matskål och låda.

De första dagarna kändes det som om vi kanske skulle behöva lämna tillbaka Zorro. Men samtidigt förstod vi att han har haft en dålig start i livet och att det kanske i hans tankar rullade fram en massa hemska bilder. Zorro fick nu undersöka huset för sig själv i sin egen takt.

Om han nu hade fått ett ont öga till mig så kanske det inte blev bättre (eller kanske det blev det) av att jag fick åka ut på jobb några dagar och var osynlig hemma. Via telefon fick jag besked om att Zorro hade börjat komma upp i soffan för att gossa med matte.

Jag märkte när jag kom hem att det fanns en distans, men började locka med räkor och skinkbitar. Vi börjar komma varandra närmre och närmre.

Vårt barnbarn, en 14-årig tös som älskar djur, kom och bodde hos oss ett par nätter. Det gick inte många minuter förrän Zorro satt i hennes knä och kelade.

Andra kvällen som barnbarnet skulle gå och lägga sig hittade hon inte sina gula öronproppar. Konstigt tänkte vi, bara inte katten har ätit upp dem, men det kan han väl inte ha gjort. Nu är ju Zorro som alla andra katter, dvs vägrar svara på alla frågor. Men det syntes i bajslådan en dag att han varit skyldig till försvinnandet av öronpropparna. De hade tagit den naturliga vägen ut ur Zorro. I fortsättningen så får dylika tingestar inte ligga så lättillgängligt för denne Stockholmspojke.

Jag och Zorro har också haft våra gossestunder, men det finns fortfarande lite distans. Och det verkar som om han är mer rädd för manspersoner.

Han kom redan efter några dagar i gång med att busa. Nu är vi ju sedan många år tillbaka vana vid att få gå och räta ut mattorna efter buskatter. Så det är helt OK.

Zorro kan ligga nästan en hel dag och sova för att sedan på kvällen sätta fart med allt han skulle ha gjort under dagen. Han har både nätter och dagar på sig att ströva fritt i huset. Ibland kan sätta sig i ett fönster och titta ut. I fredags kväll satt vi på altan och åt. Vi lät dörren från huset stå öppen ifall att…. ja just det, visst skulle altan undersökas och han verkade vara mycket intresserad av vad som fanns utanför den inglasade altanen. Men han får allt vara nyfiken på det fram till våren tycker vi.

Hälsningar från Zorros husse och matte.

Alf och Ylva Nilsson.